Valsystem

Landet delas in i lika många valkretsar som det finns platser i parlamentet. I varje valkrets väljs en enda person: den som får flest röster vinner, även om det bara är en tredjedel. Systemet kallas på engelska first past the post och används till exempel i Storbritannien, USA, Kanada och Indien.

• Fördelar: varje område har en egen ledamot att vända sig till, och det största partiet får ofta egen majoritet, vilket ger tydliga och stabila regeringar.
• Nackdelar: alla röster på den som förlorar i en valkrets ger ingenting. Små partier får mycket få platser, och ett parti kan få flest platser trots färre röster än ett annat.

Statsvetaren Maurice Duverger konstaterade att majoritetsval i enmansvalkretsar brukar leda till tvåpartisystem: väljarna röstar på ett av de två stora partierna för att inte ”slösa bort” sin röst. USA med republikaner och demokrater är det tydligaste exemplet.

En variant är tvåomgångsval, som i Frankrike: får ingen kandidat egen majoritet hålls en andra omgång mellan de främsta.

I ett proportionellt valsystem får partierna platser i förhållande till hur många röster de fått: 25 procent av rösterna ger ungefär 25 procent av platserna. Valkretsarna är större och väljer flera ledamöter var, och väljarna röstar oftast på ett parti med en lista över kandidater. Systemet används i större delen av Europa, bland annat i Sverige, Norge, Nederländerna och Spanien.

Fördelen är att parlamentet speglar väljarna och att även mindre partier kommer in. Nackdelen är att det sällan blir egen majoritet för något parti, så regeringen måste byggas av flera partier eller förhandla om stöd.

Platserna fördelas med en räknemetod. Varje partis röster delas med en serie tal, och platserna går en i taget till det parti som har det högsta jämförelsetalet. Sverige använder jämkade uddatalsmetoden: första gången delar man med 1,2 och sedan med 3, 5, 7 och så vidare.

Många länder har också en spärr: ett parti måste få en viss andel av rösterna för att komma in alls. I Sverige är spärren 4 procent och i Tyskland 5 procent. Nederländerna har ingen särskild spärr — där räcker det att få ungefär 0,7 procent av rösterna, vilket motsvarar en av 150 platser. Därför sitter många partier i det nederländska parlamentet.

Vissa länder blandar systemen. I Tyskland har väljarna två röster: en på en kandidat i den egna valkretsen och en på ett parti. Det är partirösterna som avgör hur många platser partierna får totalt, så resultatet blir ändå proportionellt.

Ett parlament kan ha en eller två kammare. I ett enkammarparlament sitter alla ledamöter i samma församling, vilket gör besluten snabbare och ansvaret tydligare. Sverige har haft enkammarriksdag sedan 1971, Danmark sedan 1953, och Finland har alltid haft det.

I ett tvåkammarparlament måste ett förslag oftast godkännas av båda kamrarna. Det ger en extra granskning och kan ge olika delar av landet en röst. I USA representerar senaten delstaterna, i Tyskland företräder förbundsrådet delstatsregeringarna. Storbritanniens överhus, House of Lords, är inte valt alls — ledamöterna utses, och några av dem är biskopar.