Demokratins och rösträttens historia

Omkring 508 f.Kr. genomförde Kleisthenes reformer i stadsstaten Aten som brukar räknas som demokratins början. Alla fria män som var medborgare fick delta i folkförsamlingen och rösta om krig, fred och lagar. Men det gällde bara en liten del av invånarna: kvinnor, slavar och inflyttade fick inte vara med.

Atenarna tyckte att lottdragning var mer demokratiskt än val. De flesta ämbeten fördelades genom lottning bland medborgarna, eftersom val ansågs gynna de rika och kända.

Romerska republiken (509–27 f.Kr.) var ingen demokrati, men där fanns en senat och två konsuler som delade på makten och byttes varje år. Idéerna om republik och maktdelning inspirerade senare bland annat USA — som också kallar sitt överhus senaten.

I Norden samlades de fria männen på ting för att lösa tvister och fatta beslut. Islands Alltinget, grundat år 930, brukar kallas världens äldsta parlament som fortfarande finns. I England tvingades kungen 1215 skriva under Magna Carta, som slog fast att även kungen måste följa lagen. Efter revolutionen 1688 fick det engelska parlamentet makten över kungen.

I Sverige räknas mötet i Arboga 1435 traditionellt som den första riksdagen. Riksdagen bestod länge av fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder.

På 1700-talet skrev upplysningsfilosofer att makten borde komma från folket, inte från Gud eller kungen. Fransmannen Montesquieu föreslog 1748 att makten skulle delas mellan tre delar: en som stiftar lagar, en som styr och en som dömer — maktdelningsläran. Den finns i nästan alla demokratiers grundlagar i dag.

USA förklarade sig självständigt 1776 och fick 1787 en grundlag som byggde på maktdelning. Franska revolutionen 1789 gav deklarationen om människans rättigheter. Men i båda länderna fick bara män — och i början oftast bara män med egendom — rösta.

Under 1800-talet var rösträtten i de flesta länder knuten till inkomst eller förmögenhet: den som betalade mer skatt fick rösta, eller fick fler röster. Frankrike införde 1848 rösträtt för alla vuxna män. Arbetarrörelsen och rösträttsrörelsen kämpade sedan i årtionden för att alla skulle få rösta lika.

Kvinnorna fick vänta längst. Rösträttsrörelsen — i Storbritannien kallades de mest militanta suffragetter — demonstrerade, hungerstrejkade och fängslades. Här är när kvinnor fick rösta i nationella val i några länder:

Efter första världskriget blev många länder demokratier, men flera föll snabbt: Italien fick en fascistisk diktatur på 1920-talet och Tyskland en nazistisk 1933. Efter andra världskriget kom nya demokratier i Västeuropa, och när kolonierna i Afrika och Asien blev självständiga höll många av dem val. På 1970-talet blev Spanien, Portugal och Grekland demokratier, och efter Berlinmurens fall 1989 följde stora delar av Östeuropa.

Demokratin går dock inte bara framåt. Forskare som mäter demokrati i världen har sett att den försvagats i många länder under 2000-talet, till exempel genom att regeringar tar kontroll över domstolar och medier.